Langliini, stjinnfile, feittisdassoppon, hurra!

Feittisdan till ära har vi samlat feittisdagsminnen från olika delar av Krombi. Vi bjuder er nu på en feittisdagsturné som startar i 1950-talets Bråtö, tar er vidare till Byskatan och via Tsyrkbyjin till 1960-talets Påras och Jeussen och slutligen till Hopsabyin!

fastlagsbulle_litemindre

”Langliini stjinnfile feittisdassoppon hurra”, ropades det i Bråtö på 1950-talet när man rännde och skidade på fettisdan. Man rännde vid Högryggen, Brunn, Målas torpe och Boholms storrännarbackan. Under ätningen av feittisdagssoppan så fick man int tala na, för om man tala så sku krankkan bit an under sommaren. Efter maten fick man en fettisdagsbulle.

En liknande hågkomst gällande soppätandet kommer från Byskatan från ungefär samma tidsperiod. Där var man också tvungen att äta sin soppa under tystnad: ”åm an tala tå an ååt ärtsoppon på feittisdaan så ååt krankan opp an på soman”. Vid Byskatan sysselsatte man sig också med utomhusaktiviteter: Å så foor vi å ränn te Foskohagan å Langslottanbackan om an hända, naangang for vi allt te Lillhagan. Vi laga alltjämt spåre sjölv från Byskatan öve åågen te Finila å räät djenom skojin ti Foskohagan. På Foskohagan finsta ä fyra spår te ränn i, gryyton, szitofari, Finilaheimspåri å Möuskoheimspåri. Om du foll i rännanspåre så to du in sosso, å hon sko tagas opp fö annos byrja on låft. Te taa opp en sosso betyydd ät du ränd på nyytt i sama spåre så et du holsta staa.

Överhuvudtaget tycks det här med att ränn nerför och skida vara det som har varit Krombibarns sysselsättning under feittisdan. Barn i tsyrkbyjin kuna ränn på Haltbackan eller Tössbackan, ”På iisn kuna vi skurr = springa o ta fart o sen stående glida fram på isen (kana), men med vanliga skor inte ‘skrickskoan'”. Från 1960-talets Påras berättas det att barnen länge innan feittisdan höll på och anstaltta för att få en så bra backe som möjligt. Man sprutade vatten på backen för att den skulle bli hal och på själva feittisdan delade mor i huset ut paffbitar åt alla barn som man kunde åka på. Ibland fick man heitvägg och senare om åren feittisdagsbullona, som innehöll grädde. Ärtsoppa hörde alltid till och feittisdan var en stor dag som barnen länge gick och väntade på.

I Jeussen åt vi ärtsoppa, det tyckte mamma att hörde till. Hon brukade säga att hon skulle förse sig med ärter till nästa vecka, när det är feittisdan. Med kompisarna var vi ute mest hela dagen. Vi rände med sparkkälkarna i Heimbackbacken, den var störst i byn och nära där mina kamrater bodde (idag verkar backen inte hög). Vi hade ”tåge” det innebar att vi satte ihop allas sparkkälkar och någon stark pojke skuffade fart och stod längst bak på medarna och styrde. Ofta styrde han från sida till sida för att få oss att ropa och skrika. Andra mitt i tåget kunde också styra för att få lite sladd. Sällan kom bilar och ifall en sådan kom styrde vi bara rakt i snökarmen.

Vi rände också med skidorna. I samma backe, men på åkern bredvid. Det fina var att då hade vi spåret via bäcken och när man stakade ordentligt susade vi ner i bäcken och upp på andra sidan. Backskanterna var höga eftersom bäcken nyligen hade rensats och fördjupats. Jag minns pirret i magen när vi rände iväg (och ofta föll). 

När jag började andra klassen fick vi en lärarinna till byn. Hon ville hitta på någonting under skoldagen och beställde en man från byn med häst och höskrinda. Vi körde några kilometer och sjöng någon sång . Det var nytt för mig då, hade inte suttit i en höskrinda tidigare. Året efter hade vi en annan man som kom med en större släde. Så åtminstone två år åktes det häst och släde i Jeussen då jag var med (1960-1962).

Fastlagsbullar är ett senkommet påhitt. Något sådant talade man inte om i min barndom. Jag tror att vi fick nys om dem när min äldre syster började i medborgarskolan i kyrkbyn (1965) och hade huslig ekonomi med Eda Norrman. Jag minns att hon lagade fastlagsbullar åt oss med hallonsylt och grädde.”

Och slutligen, en barndomshågkomst från 1950-talets Hopsala: he som ja komber ihåg är att he sku vara feittisdassåppon, he sko va koka på gul ärträn, flästse, lite pärona å morötren. Feittisdasbollona baka mamm o moster no å, men he va bara vanle bulla me kanel o såkre. Nangang minns ja att te koka knäck o la i små smörpaper-strutan me en lillen trästicko ti hald i tå man sku släik …. Den här traditionen med knäck är utbredd i Pedersöre-Jakobstadstrakten och där ställer man också till med brasor på fettisdan. Så här berättas det vidare från Hopsabyin: tå vi kom opp i mopedåldern bruka vi fara ti Lepplas o skåda om te hadd na nätt flickor runt brasona på feittisdan.

Hur ser era feittisdagstraditioner ut? Skriv och kommentera! 

Glad fettisdag!

Lästips: Anne Bergman. ”Feittisdasbraso, pjäxdans och knäckor”. Fastlagstraditioner i Jakobstadstrakten.  Hfors, 1992.

Annonser

4 responses to “Langliini, stjinnfile, feittisdassoppon, hurra!

    • I Bråtö lär det ha odlats lin åtminstone så därför har ramsan säkert överlevt där. Lustigt då ramsor och främmande ord misstolkas och får nya betydelser. Men å andra sidan, varför skulle inte också ett ”sparktåg” kunna kallas langliin?:)

    • Ok, det kan nog stämma. I Bergmans redogörelse om fastlagstisdan i Jakobstadstrakten står också att ”fastlagstillställningar ordnades överallt i samlingshusen” och i början av 1900-t var maskerader mycket allmänna på landsbygden under fastlagen. (1992,136-137).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s