Lucka 23

Dan före dan bjuder vi på favorit i repris, dvs filmklippet Minns du o broder den dagen som finns i Yles arkiv och som utspelar sig just dan före dan. Texten är skriven av en krombo, filmen är inspelad i Kronoby (i Holman-Bråtö bl.a.) och huvudrollerna innehas av krombor. Klicka på bilden och återse videon.

mormaria1

DAN FÖRE DAN

Minnet förgyller, o broder, med bortrunna åren
färden vi gjorde tre dar före julen:
”hö ska ni köra”, sa far: ”ifrån Fällon och spätona
vite!”
– Strax efter gället var hästarna redan i selen,
makande betslen, vi hämtat ur ugnsgruvans värme,
mellan mungiporna, klibbiga ännu en havremjölssirpan,
lonkarna stod över mankarna böjda,
spända av bringremmens svinläderslinga,
ryssbössan stuvad i åket: så började färden,
skrindornas pinnhäckar, långa som nödår
gled in i markernas snötyngda tystnad.
Stundom vi höll för att lyssna till friden,
skinnkoljarn sköt vi i pannan och friade örat,
hästarna lyddes jämväl som vara fara å färde,
fast intet skäl fanns till fruktan för bakhåll,
flockar av varg eller annat likvärdigt av oskryft.

Först när till skjutljust grådagningen hunnit
brakade tätt invid vägen uppfloget av tjäder, som
hördes
toppa i martall i myren.
Uppgjorda planerna följde vi: fororna framåt och halt
utom hörhåll,
medan du smög dig och valde skjutläget,
(obekant var för oss då, ack, att samma manöver –
säkring åt sidan – i kriget sen ofta rutinmässigt krävdes),
körkarlen tätt under hympeln höll hästarna,
höll också andan, det väntade skottet
dröjde men kom! och ett snödämpat eko
motvilligt vände tillbaka från skogen i fjärran.

Snart klev du ivrig och munter ur snåret. Vi tyckte
stortjäderns stålblanka glans fyllde skrindan med fest-
lig förväntan.
Julsteken räddad åt mor! Och när hästarna
skärrats av krutdoft ej vägen vart lång till vår utäng.
Lassandet lidde också, de omättliga skrindorna
fylldes med dammande höet i hast, ty ett värv stod oss
åter,
ej skulle glömmas det hedrande uppdrag, som fader
Leander
gett sina söner: att vittja i älven hans lagda lakspetor.

Laddörren klabbades, märrorna styrdes mot älven,
livrädda var de för skrovisens knaster,
lät lite smålort men lupo sen frejdigt
neråt mot krökarna. Och se, där skönjdes
farsgubbens spetstakar! Hårdfrusna satt de som
björnens
rumpa den gången han narrats av räven att pimpla.
Isbitar yrde omkring och beskäftigt med yxan
ringen fördjupades, blev en atoll, och så sprutade
vattnet
levande fram med sin ångande fiskdoft.
Först lyftes stången försiktigt ur bottnen,
sedan, o dyra sekunder, kände den varsamma handen
huru det levde därnere, bumlade, böjde sig.
Upp kom en bredmunnad lakhona, mönstrad och fläckad i
brunt, gult och vitt, och den krökte sig knubbigt på isen,
föstes i säck och en nyagnad speta
sänktes i älvdjupet åter att ”sköta
åliggandet uti grund och i botten”.

Minns du o broder den dagen? Att fiskpåsen tyngdes
mest vid vartredje, varannan av spetor,
hur vi drog hemåt med hårdfrusna stövlar,
isbark på knäna och hur vi av moder Maria
mottogs som hjältar med stuvning och nybakat korn-
bröd
och hur farsgubben tycktes förvissad
om att hans söner jämväl skulle hålla
fångstmannayrket i heder och ära.
Hittade han ej ett lämpligt citat för den dagen ur
bibeln?
orden om den vilken allting så välbeställt haver.

Sedan vi njutit av värmen och äran och maten,
putsat geväret och småretat spetsen, som illtyckt
snusade runtomkring fågeln och fisken
gick vi i mörkret till fjöset och hävde in fodret,
skötte om kamparna
kröpo till kojs under långullen, manligen medvetna
om hur vår hämtning den dagen
långt in i helgen
skulle vid julbord och brasa berömmas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s